fredag 4 april 2008

Blogguppgift C

Barnflickan i Knutby av Thomas Sjöberg

Boken dramatiserar berättelsen om Knutby mordet. En historia med alla ingredienser, svek, otrohet, våld och sex. Den beskriver med utgångspunkt i barnflickan mordet på Helge Fossmos fru och relationen till honom. Eller snarare dess konsekvenser då hon beskrivs som hushållsflicka och sexslav i händerna på Helge. Boken är uppbyggd kring mordet och de händelser som ledde fram till det. Författaren gör inte anspråk på en helt korrekt skildring av personerna och deras tankar utan väljer att dramatisera delar för att kunna återge händelserna. Boken varvas av fakta (direkta citat) och drama baserat på allt från intervjuer till vittnesmål. Det är Sjöbergs dramatiserade version som återges i boken och han ställer sig neutral i berättelsen. Boken ger en skrämmande inblick i och konsekvenserna av en värld baserad på tro och underkastelse. Den är i stort trovärdig. Det är tydligt när det är rena fakta när och det är en dramadokumentär. Språket är ganska skönlitterärt, men ibland känns det inte riktigt i rätt då samma språk inte riktigt passar alla personer. Är den läsvärd? Nja, gillar du Expressen och Aftonbladet visst, men gör du inte det så välj Lasermannen eller Vid avgrunden istället.

Vid avgrunden av Gitta Sereny

Det här är en bok skriven av författare som granskar allt. Författaren försöker via Stangl (dömd krigsförbrytare) få en förklaring på hur koncentrationslägren kunde uppstå eller kanske mer korrekt, hur kunde människor göra detta och vilken är deras historia? Boken bygger till största delen på citat efter intervjuåtergivelser. Sereny väljer att låta Stangls olika uttalande ställas mot andras versioner av samma sak, eller tänkbara faktauppgifter. Hennes skepsis till alla gamla nazisters olika vittnesmål är bärande i boken och ger en trovärdighet till den livsberättelse som återges. Hon väljer att återge de intervjuades reaktioner och hur de reagerar när olika ämnen kommer upp som ett led i att försöka få fram vad som är sant och inte. Sereny ger intryck av att vara gediget påläst och hon följer upp de spår hon kan. Boken lämnar inte läsaren med massa oklarheter utan försöker beskriva Stangls liv som det var. Den utgör ett stycke historisk dokumentation och är både trovärdig och värd att läsa.

Lasermannen av Gellert Tamas

Vi har nog alla hört talas om lasermannen via media. Bokens disposition är uppbyggd efter de verkliga händelserna med inflikade bakgrundsbeskrivningar. Vad, när, hur, vem, varför besvaras av boken genom att varje händelse återges med de olika inblandades berättelser. Man kan även spåra intervjuarens frågor i berättelserna. Händelseförloppet sätts i sin tidsanda med de antiinvandringsströmmar som flöt. Lasermannen är skriven i berättande form där alla inblandade skildras vid de olika dåden, då inte i talande jag form utan av en utifrån betraktare. Författaren är en osynlig aktör som skildrar händelser och personernas upplevelser. För att sätta människorna som drabbades av Asonius i sitt sammanhang, ges livsödesskildringar och en förklaring till varför just de var på plats och skadades. För dem finns ingen rimlig förklaring till varför de drabbades av våldsdåden. När man läser boken känns den som en levande dokumentär med en enorm massa personintervjuer i botten. Ibland när man läser ställer man sig frågan, tänkte verkligen personerna så här? Boken känns trovärdig och hade jag själv inte varit med på lasermanna tiden hade jag nog uppfattat boken som en vanlig thriller. Just att den bygger på de inblandades upplevelser ger boken vad som behövs, och att veta att det är upplevd verklighet, som återges gör den spännande. De berättandes historier behöver inte förstås, de bara är. Språket är ganska kortfattat, objektivt och korrekt beskrivet. Författaren ställer sig neutral i sin skildring och låter de inblandade stå för tankar, beskrivningar etc, och det är inte författarens miljöskildringar som ges utan de inblandades. Boken är läsvärd och spännande för de som vill ha en förklaring till de vansinnesdåd som Asonius begick.


Vilken var bäst ?

De tre böckernas likhet består i försök att berätta om hur hemska händelser kunnat uppstå. Förklaringarna bygger på person porträtt blandat med reportage, samt kring research. Lasermannen är mest skriven som en thriller, Barnflickan är en dramadokumentär och Vid avgrunden ett historiskt dokument som återfinns bland historieböckerna. Vad är skillnaden? Andra Världskriget är ett oerhört stor område där det inte skulle fungera ur trovärdighetssypunkt att dramatisera eller återge för inexakt. Istället återges ord, för ord och fakta mot fakta. Detta kan bli tungt men man fastnar i en fascination över personerna och händelserna där vinklingen känns som en röd tråd. Vid avgrunden är nästintill vetenskapligt skriven med fotnoter och källhänvisningar. Historieåtergivelsens trovärdighet har fått dominera och styra mycket av boken. Lasermannen i sin tur försöker likaså förklara hur det kunde gå så snett som det gjorde. Den bygger också på väldigt mycket intervjuer men är återgiven i en mer skönlitterär form, men porträtt och fakta känns trovärdigt. Barnflickan speglar och återger snarare än förklarar. Den upplever jag som mindre journalistisk och trovärdig (även om författaren tydligt påtalar sina grepp) och mer som sensationsjournalistik än en bok man verkligen måste läsa för att utvecklas i sin människoförståelse.

3 kommentarer:

Mia Ohlsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mia Ohlsson sa...

Tomas,
Ditt urval av böcker är intressant - både på grund av deras inbördes skillnader men också likheterna.
För samtliga tre måste man ställa sig frågan: Var går gränsen för författarens frihet? Hur mycket får han/hon tillåtas dramatisera?
Ibland tänker jag att ett visst mått av dramatisering måste få vara okej när inte "andemeningen" i det som beskrivs går förlorad. Ungefär samma resonemang som man har vid pratminus: den intervjuade skulle inte "tjäna på" att bli återgiven exakt som han/hon pratar - dessutom blir det oläsbart. Det viktiga blir då att få en så klar bild av intervjupersonen att man inte förvanskar intentionen/själen.
Författaren/reportern har lyckats om John Ausonius efter en läsning av boken kan konstatera: jag sa och gjorde inte exakt så - men jag kunde ha gjort det ...
/Mia

Camilla Petersson sa...

Kommentar till Tomas Birgegård

Jag har inte läst Thomas Sjöbergs bok ”Barnflickan i Knutby”, Gitta Serenys bok ”Vid avgrunden” eller Gellert Tamas bok ”Lasermannen”. Men ingen har väl undgått händelserna i Knutby eftersom medierna har skrivit och fortfarande än idag skriver om det. Och lasermannen skrevs det också mycket om i medierna. Serenys bok har jag faktiskt inte hört talas om. Det är lite svårt att kommentera ditt blogginlägg när jag inte har läst någon av böckerna.

Du skriver att Sjöberg ställer sig neutral i berättelsen om barnflickan i Knutby. Men hur neutral kan han vara? Det är självklart en subjektiv upplevelse vi får genom Sjöbergs ögon. Men han gör inga anspråk på att helt korrekt återge skildringen av händelserna, skriver du. Och det är väl bra eftersom man som läsare är införstådd med att allt inte är sanning.

Du anser att Serenys bok är mer trovärdig eftersom författaren ställer olika uttalanden mot varandra. Men det kanske finns uttalande som hon bortser ifrån? Hennes bok är också en subjektiv historia eftersom vi ser det hon ser och inte ser. Och självklart får hon välja ut de uttalanden som hon vill eftersom det är hon som skrivit boken.

Tamas ger en neutral skildring av lasermannen och samtidigt en trovärdig skildring, anser du. Jag minns också tiden då lasermannen härjade i Stockholm eftersom jag då bodde där.

Och kanske är det så som du skriver att böckerna försöker förklara händelserna. För ofta är det så att vi andra inte kan förstå hur sådana händelser kan inträffa. Vi vill ha förklaringar som egentligen ligger i människornas psyke, oftast i en mental sjukdom. Jag själv läste Christer Berglunds bok ”I dödens väntrum”. Berglund beskriver också mördare och vill förmodligen också ge oss en bild av personen eller människan bakom dåden. Kanske i syfte för att utrymmet mellan vi och dem ska minska?

Jag saknar resonemang kring vad du anser att böckerna ska benämnas som litterär journalistik eller journalistisk litteratur samt vilka fördelar respektive nackdelar som du anser finns med new journalism. Det hade varit intressant att läsa om dina åsikter i sammanhanget. För det är verkligen en svår diskussion, tycker jag.

/Camilla Petersson