Blogguppgift C

Barnflickan i Knutby av Thomas Sjöberg

Boken dramatiserar berättelsen om Knutby mordet. En historia med alla ingredienser, svek, otrohet, våld och sex. Den beskriver med utgångspunkt i barnflickan mordet på Helge Fossmos fru och relationen till honom. Eller snarare dess konsekvenser då hon beskrivs som hushållsflicka och sexslav i händerna på Helge. Boken är uppbyggd kring mordet och de händelser som ledde fram till det. Författaren gör inte anspråk på en helt korrekt skildring av personerna och deras tankar utan väljer att dramatisera delar för att kunna återge händelserna. Boken varvas av fakta (direkta citat) och drama baserat på allt från intervjuer till vittnesmål. Det är Sjöbergs dramatiserade version som återges i boken och han ställer sig neutral i berättelsen. Boken ger en skrämmande inblick i och konsekvenserna av en värld baserad på tro och underkastelse. Den är i stort trovärdig. Det är tydligt när det är rena fakta när och det är en dramadokumentär. Språket är ganska skönlitterärt, men ibland känns det inte riktigt i rätt då samma språk inte riktigt passar alla personer. Är den läsvärd? Nja, gillar du Expressen och Aftonbladet visst, men gör du inte det så välj Lasermannen eller Vid avgrunden istället.

Vid avgrunden av Gitta Sereny

Det här är en bok skriven av författare som granskar allt. Författaren försöker via Stangl (dömd krigsförbrytare) få en förklaring på hur koncentrationslägren kunde uppstå eller kanske mer korrekt, hur kunde människor göra detta och vilken är deras historia? Boken bygger till största delen på citat efter intervjuåtergivelser. Sereny väljer att låta Stangls olika uttalande ställas mot andras versioner av samma sak, eller tänkbara faktauppgifter. Hennes skepsis till alla gamla nazisters olika vittnesmål är bärande i boken och ger en trovärdighet till den livsberättelse som återges. Hon väljer att återge de intervjuades reaktioner och hur de reagerar när olika ämnen kommer upp som ett led i att försöka få fram vad som är sant och inte. Sereny ger intryck av att vara gediget påläst och hon följer upp de spår hon kan. Boken lämnar inte läsaren med massa oklarheter utan försöker beskriva Stangls liv som det var. Den utgör ett stycke historisk dokumentation och är både trovärdig och värd att läsa.

Lasermannen av Gellert Tamas

Vi har nog alla hört talas om lasermannen via media. Bokens disposition är uppbyggd efter de verkliga händelserna med inflikade bakgrundsbeskrivningar. Vad, när, hur, vem, varför besvaras av boken genom att varje händelse återges med de olika inblandades berättelser. Man kan även spåra intervjuarens frågor i berättelserna. Händelseförloppet sätts i sin tidsanda med de antiinvandringsströmmar som flöt. Lasermannen är skriven i berättande form där alla inblandade skildras vid de olika dåden, då inte i talande jag form utan av en utifrån betraktare. Författaren är en osynlig aktör som skildrar händelser och personernas upplevelser. För att sätta människorna som drabbades av Asonius i sitt sammanhang, ges livsödesskildringar och en förklaring till varför just de var på plats och skadades. För dem finns ingen rimlig förklaring till varför de drabbades av våldsdåden. När man läser boken känns den som en levande dokumentär med en enorm massa personintervjuer i botten. Ibland när man läser ställer man sig frågan, tänkte verkligen personerna så här? Boken känns trovärdig och hade jag själv inte varit med på lasermanna tiden hade jag nog uppfattat boken som en vanlig thriller. Just att den bygger på de inblandades upplevelser ger boken vad som behövs, och att veta att det är upplevd verklighet, som återges gör den spännande. De berättandes historier behöver inte förstås, de bara är. Språket är ganska kortfattat, objektivt och korrekt beskrivet. Författaren ställer sig neutral i sin skildring och låter de inblandade stå för tankar, beskrivningar etc, och det är inte författarens miljöskildringar som ges utan de inblandades. Boken är läsvärd och spännande för de som vill ha en förklaring till de vansinnesdåd som Asonius begick.


Vilken var bäst ?

De tre böckernas likhet består i försök att berätta om hur hemska händelser kunnat uppstå. Förklaringarna bygger på person porträtt blandat med reportage, samt kring research. Lasermannen är mest skriven som en thriller, Barnflickan är en dramadokumentär och Vid avgrunden ett historiskt dokument som återfinns bland historieböckerna. Vad är skillnaden? Andra Världskriget är ett oerhört stor område där det inte skulle fungera ur trovärdighetssypunkt att dramatisera eller återge för inexakt. Istället återges ord, för ord och fakta mot fakta. Detta kan bli tungt men man fastnar i en fascination över personerna och händelserna där vinklingen känns som en röd tråd. Vid avgrunden är nästintill vetenskapligt skriven med fotnoter och källhänvisningar. Historieåtergivelsens trovärdighet har fått dominera och styra mycket av boken. Lasermannen i sin tur försöker likaså förklara hur det kunde gå så snett som det gjorde. Den bygger också på väldigt mycket intervjuer men är återgiven i en mer skönlitterär form, men porträtt och fakta känns trovärdigt. Barnflickan speglar och återger snarare än förklarar. Den upplever jag som mindre journalistisk och trovärdig (även om författaren tydligt påtalar sina grepp) och mer som sensationsjournalistik än en bok man verkligen måste läsa för att utvecklas i sin människoförståelse.